Genom att införliva fotografiet 1913 under ledning av Edna Woolman Chase och art directorn Mehemed Gehmy Agha, har Vogue verkligen fört fotografin framåt som helhet. Fotografer som Edward Steichen, Cecil Beaton, och baron de Meyer betonade glamouren genom att låta sina modeller själva vara en del av den kreativa processen.

Dessutom började Vogue fokusera på mer prisvärda, ready-to-wear klädkollektioner. Under kriget, när det var lågkonjunktur och folk hade det knapert, satsade man mer och mer om att berätta om mer hållbara och prisvärda plagg.

Den stod heller inte bara för glamour och ytligt plock, Lee Miller, fotograf och även föredetta modell, skildrade kriget och verkningarna av den, på ett sätt som berörde. Även den kände Irving Penn, den världsberömde fotografen, jobbade för Vogue.

Man kan ju naturligtvis inte tala om Vogue utan att nämna Diana Vreeland (Editor-in-Chief, 1963 till 1971), med sin teatraliska stil som gav tidningen en ny udd. Vreeland, känd för myntat uttrycket. Under hennes överinseende, blev Vogue ännu mer modeinriktad, med många fler sidor som ägnades åt kläder och accessoarer. Fantasi och mer fantasi var idealet som skulle synas på sidorna i tidningen. Kläderna var färgglada, ljusa, avslöjande och fylld med geometriska former som spelade på manligt kontra kvinnligt. Dessutom, under denna epok, blev modellerna inte längre blev bara skyltdockor utan hela personligheter. Fotografierna avbildade modellerna i actionfyllda mljöer, ofta utanför en studiomiljö. Kvinnorna blev identifierbara, Suzy Parker, Penelope Tree, Twiggy och Verushka blev välkända namn och har banat väg för Cindy, Claudia, Christy och Naomi, supermodellerna av 1980-talet och 1990-talen.

Bilder: Markus Biehal, J S, Ilker